Sjuksköterskors specialistutbildning — vilket slags examen?

2010: 5 R

S

ammanfattning av rapporten

De förändringar som vården genomgår medför nya arbetssätt och arbetsuppgifter och innebär förändrade krav på kompetens. Högskoleverket konstaterar att det finns en samsyn mellan berörda parter om behovet av ytterligare utbildning för sjuksköterskor men stora åsiktsskillnader om hur denna utbildning bör utformas. Det är dock klart att för att sjuksköterskorna ska kunna följa vårdens förändringar behöver deras specialiseringsutbildning ha stor flexibilitet.

Högskoleverket konstaterar att högskoleförordningens examensordning är ett ramverk som bör vara robust och övergripande. Specialisering för sjuksköterskor inom ramen för examensordningen kan vara i form av antingen en yrkesexamen eller en generell examen. Verket konstaterar också att det finns missuppfattningar om vilka förutsättningar examensordningen ger vad gäller att utfärda både en yrkesexamen och en generell examen på samma meriter. Av tänkbara olika sätt att utforma en yrkesexamen är en examen utan fastslagna inriktningar det alternativ som kommer närmast de önskningar som uttryckts i utredningen. Alternativet är att sjuksköterskornas specialisering är i form av en generell examen (magister- eller masterexamen), vilket ger en mycket hög grad av flexibilitet. Båda examenskategorierna har för- och nackdelar och kan vara lämpliga för olika syften.

Högskoleverket konstaterar att det finns en stor oro för kvaliteten i utbildningen. För att säkra kvaliteten är det viktigt att lärosätena samarbetar så att utbildning bara ges av de lärosäten som har hög kompetens inom ett givet område.

En förutsättning för att få en utbildning med hög kvalitet och relevans för vården är också att högskolan och vårdgivarna samarbetar betydligt bättre än i dag. Det gäller både utformningen av utbildningen och behovet av specialistutbildade sjuksköterskor. Högskoleverket ber därför regeringen ge verket i uppdrag att utreda hur högskolan och vården faktiskt samarbetar.