Ökad kvalitet i psykoterapeututbildningen

2010: 9 R

Sammanfattning av rapporten

För uppdraget har Högskoleverket anlitat en grupp sakkunniga personer med stor kunskap om och erfarenhet från psykoterapiområdet, både då det gäller utbildning, forskning och klinisk verksamhet. Olika inriktningar inom psykoterapin har funnits representerade i gruppen.

Högskoleverket har under utredningens gång inbjudit företrädare för de enskilda utbildningsanordnarna till ett möte för att diskutera för dem särskilt relevanta frågor. Högskoleverket har också tillsammans med de sakkunniga genomfört hearings dels med representanter för samtliga utbildningsanordnare, dels med representanter för olika intresseorganisationer.

I föreliggande rapport presenteras utgångspunkterna för uppdraget samt
Högskoleverkets förslag för ökad kvalitet i psykoterapeututbildningen.

Förutsättningarna för att bedriva psykoterapeututbildning och därmed också för att ge psykoterapeutexamen har förändrats avsevärt under de senaste dryga tio åren. En ny lag, lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS) trädde i kraft 1 januari 1999. Lagen medförde bland annat att legitimation för yrkesverksamhet som psykoterapeut enbart kunde utfärdas till den som avlagt psykoterapeutexamen hos utbildningsanordnare med tillstånd att utfärda sådan examen. Dessförinnan hade Socialstyrelsen sedan 1985 också gjort motsvarande bedömningar av psykoterapeututbildningar utan särskilt examenstillstånd, för att utfärda legitimation. Lagen har medfört att Högskoleverket sedan 1999 har kvalitetsgranskat ett stort antal enskilda utbildningsanordnare som ansökt om examenstillstånd för psykoterapeutexamen. Även universitet som önskat få möjlighet att ge psykoterapeutexamen har ansökt om examenstillstånd.

Högskoleverket genomförde under 2006/2007 en kvalitetsutvärdering av samtliga  psykoterapeututbildningar i landet. Psykoterapeututbildningen vid Stockholms universitet ingick dock inte i utvärderingen eftersom utbildningen där startade hösten 2006. Samtliga granskade utbildningar ledde fram till psykoterapeutexamen och utgjorde således grund för legitimation för verksamhet inom hälso- och sjukvården. Därför ställdes samma kvalitetskrav på samtliga utbildningar, oberoende av om de gavs av en statlig eller enskild utbildningsanordnare.
Det slutliga resultatet av utvärderingen blev att enbart elva utbildningar bedömdes motsvara de uppställda kvalitetskraven. Denna utvärdering utgör en av utgångspunkterna i utredningen. I föreliggande rapport finns en kort beskrivning av de iakttagelser som gjordes vid utvärderingen.

I utredningen ges dessutom en kort bakgrund till psykoterapeutbildningen och en beskrivning av nuvarande utbildningsläge.

I uppdraget ingick också att genomföra en utblick på utbildningen i Europa. Från den sammanställningen kan slutsatsen dras att utövandet av psykoterapi och utbildning av psykoterapeuter varierar stort mellan länder i Europa. Olika lagstiftning och regleringar, en mångfald olika inriktningar och olika krav på utbildningar gör att det i dagsläget inte finns någon dominerande modell som skulle kunna utgöra förebild för svensk psykoterapeutbildning. Slutsatsen blir att psykoterapeututbildningen i Sverige måste utgå från svensk lagstiftning
och våra egna erfarenheter och förutsättningar.

Tidigare utvärdering, erfarenhet från samtliga psykoterapeututbildningar och dess förutsättningar samt tankar om framtidens psykoterapi ligger till grund för de förslag som Högskoleverket lägger fram.
I korthet kan förslagen sammanfattas enligt följande:

• Psykoterapeututbildningen ska vara en specialistutbildning som bygger på kunskaper från psykologexamen, läkarexamen med specialistkompetens inom psykiatri, specialistsjuksköterskexamen med inriktning mot psykiatri samt socionomexamen.
• Psykoterapeututbildningen ska omfatta 180 högskolepoäng genom att den kliniska delen av utbildningen, som nu ligger utanför utbildningen, ska integreras och kvalitetssäkras inom utbildningen. För den kliniska delen av utbildningen ska särskilda avtal slutas mellan utbildningsanordnare och vårdgivare. Avtalsfrågan bör utredas vidare.
• Grundläggande psykoterapiutbildning integreras i samtliga utbildningar som kan utgöra grund för psykoterapeutexamen. Därmed avvecklas grundläggande psykoterapiutbildning som särskilt förkunskapskrav till psykoterapeututbildningen. Något eller några berörda lärosäten bör få i uppdrag att se över hur en grundutbildning i psykoterapi kan införas på de berörda utbildningarna.
• Egenterapimoment bör även fortsättningsvis ingå i utbildningen, men omfattningen och formerna kan modifieras och anpassas till uppfattningarna inom respektive inriktning.
• Enskilda utbildningsanordnare av psykoterapeututbildning bör få samma villkor att bedriva utbildning som övriga enskilda utbildningsanordnare, där rättigheter och skyldigheter regleras genom avtal.

« tillbaka