Var tionde utbildning på högskolan underkänd

År 2000 fick Högskoleverket i uppdrag av regeringen att under sex år utvärdera all grund- och forskarutbildning som leder fram till en examen. Sedan dess har cirka 1 700 högskoleutbildningar granskats av 900 bedömare från Sverige och andra länder. Resultaten har nu sammanställts i en rapport som publiceras i dag.

I rapporten framträder en bild som visar att svensk högre utbildning generellt sett håller god kvalitet, även i ett internationellt perspektiv. Samtidigt visar rapporten på ett flertal problem och brister:

Den snabba utbyggnaden av högskolan har inte åtföljts av motsvarande resursförstärkningar.

Bristen på ekonomiska resurser har lett till att antalet undervisningstimmar per vecka har minskat och att fler studenter undervisas i allt större grupper.

Studerandegrupperna har också blivit mer heterogena, vilket ställer större krav på lärarnas pedagogiska förmåga.

Studenternas bristande förkunskaper i exempelvis svenska, matematik, språk, kemi och historia påtalas ofta.

Samtidigt säger studenter inom vissa utbildningar att studietakten är för låg och att kraven är för lågt ställda.

Inom många utbildningar råder stor brist på forskarutbildade lärare.

Bristen på resurser och tid har också inneburit att lärarnas kompetensutveckling och egen forskning fått stå tillbaka.

Brister i forskningsanknytning och internationalisering av undervisningen är andra problem som ofta lyfts fram.

Även inom forskarutbildningen finns det brister, bland annat förekommer det stora skillnader i krav på kurser och avhandlingsarbete till och med inom samma ämne.

Situationen ser självklart mycket olika ut på olika lärosäten och inom olika utbildningar.

Av de 1 700 utbildningar som granskats är det närmare 11 procent som uppvisat så allvarliga brister att examensrätten ifrågasatts.

Utbildningar som förbereder för verksamhet inom skola, vård och omsorg hör till dem som kritiserats mest.

Bland annat har 40 procent av sjuksköterskeutbildningarna och 33 procent av utbildningarna till specialistsjuksköterskor ifrågasatts.Ett annat aktuellt exempel är psykoterapiutbildningen, där fjorton av arton utbildningar ifrågasatts. Även språkämnenas problematiska situation, med dålig ekonomi, små miljöer, få lärare och få studenter, har lett till många ifrågasättanden.

Ifrågasättandena har visat sig vara ett kraftfullt verktyg för att förbättra kvaliteten. Högskolorna vidtar nästan alltid åtgärder för att undvika att förlora examensrätten. Det kan handla om att anställa fler disputerade lärare eller att högskolan beslutar att lägga ned utbildningen.

Trots att Högskoleverkets granskningar har uppenbara kvalitetsdrivande effekter - inte bara för de utbildningar vars examensrätt ifrågasätts, utan även för utbildningar med god kvalitet - så kan det finnas anledning att reflektera över om inte mer kan göras för att komma till rätta med den oroande utveckling som har skett under de senaste femton åren.

Den väg som Högskoleverket sedan en tid tillbaka har argumenterat för kan sammanfattas i tre ord: profilering, samverkan och koncentration. Alla lärosäten kan inte vara bäst i allt. Självklart behöver vi stora universitet med både starka forskningsmiljöer och ett brett utbildningsutbud, men kanske borde några lärosäten inriktas mer mot forskning och forskarutbildning medan andra tar ett större ansvar för grundläggande utbildning. Några mindre högskolor har redan profilerat sig och byggt upp starka forskningsmiljöer inom mer avgränsade områden där de också bedriver utbildning av god kvalitet. Samverkan mellan lärosäten, eller koncentration av vissa utbildningar till ett mindre antal starka miljöer, är andra sätt att stärka kvaliteten.

Med nuvarande resurstilldelningssystem finns det emellertid få incitament som driver utvecklingen i den riktning som vi anser vara nödvändig.

Nu är det främst studenternas val av utbildning som styr resurstilldelningen. Det får till följd att lärosätena försöker locka så många studenter som möjligt till sina utbildningar, och sedan se till att så många som möjligt snabbt kommer igenom utbildningarna.

Många nya utbildningar med ord som "media" och "design" i rubrikerna har startats utan att noggranna undersökningar av möjligheterna för studenterna att få jobb efter utbildningen har gjorts.

En upplevd sänkning av kravnivåerna i utbildningarna och en ökad förekomst av "mjukare" examinationsformer kan kanske också förklaras av ett resurstilldelningssystem som premierar kvantitet före kvalitet.

Vi menar att resurstilldelningssystemet måste förändras. Vi vill emellertid inte ändra på grundprincipen att det är studenternas val av utbildning som ska styra merparten av resurserna.

Men vi menar att en del av resurserna, kanske 5-10 procent, bör fördelas utifrån bedömningar av utbildningarnas kvalitet.

En sådan åtgärd skulle vara generellt kvalitetsdrivande, även för utbildningar som håller god kvalitet. På så sätt stimuleras också de mindre lärosätena att samverka för att stärka kvaliteten, eller att profilera sig och satsa på ett mindre antal utbildningar där god eller mycket god kvalitet kan uppnås.

Högskoleverkets nya kvalitetssäkringssystem för kommande sexårsperiod rymmer möjligheter att ta fram underlag för beslut om resurstilldelning. Vi kan med smärre modifieringar av nuvarande utvärderingsmodell identifiera de utbildningar som inte håller en godtagbar kvalitet, de som håller en godtagbar eller god kvalitet och de som håller en mycket god eller excellent kvalitet.

Högskoleverket är inte heller främmande för tanken att i framtiden även granska och kvalitetsbedöma forskning. Med utarbetande av tydliga kvalitetskriterier och en förstärkning av den internationella forskningskompetensen i våra bedömarpaneler skulle det kunna ske på ett samordnat och kostnadseffektivt sätt.

Högskoleverket har emellertid inte några ambitioner att ägna sig åt resursfördelning. Tvärtom. Det vore direkt olämpligt att samma organ som fördelar resurser skulle ägna sig åt att granska kvaliteten i den verksamhet som man fördelar resurser till. Principerna för hur resurser till högre utbildning och forskning ska fördelas måste beslutas av de politiskt ansvariga.

Själva besluten bör sedan fattas av en oberoende nämnd, vars ledamöter ska domineras av representanter för lärosätena.

Bland andra angelägna åtgärder för att förbättra kvaliteten i den högre utbildningen vill vi särskilt nämna behovet av att rensa upp i den brokiga flora av kortare utbildningar som i dag ges i gränslandet till gymnasieutbildningar och kvalificerade yrkesutbildningar. Det är viktigt att högskolan får ägna sig åt sina huvuduppgifter, att bedriva forskning och utbildning på vetenskaplig eller konstnärlig grund.

Slutligen vill vi rikta en uppmaning till lärosätenas styrelser och rektorer att försäkra sig om att man har fungerande interna kvalitetssäkringssystem som inte bara syftar till att säkra kvaliteten i befintliga utbildningar, utan också innefattar system för att inrätta och avveckla utbildningar. Styrelser och rektorer måste i större utsträckning än vad som nu är fallet våga fatta beslut om profilering, samverkan och koncentration för att långsiktigt säkra och utveckla utbildningarnas och forskningens kvalitet.