Antalet universitet är avgörande

Antalet universitet i Sverige, ihop med svenska högskolans och svensk kunskaps internationella konkurrenskraft, är en politisk fråga. Och politiker kan du endast vara om du är vald. Men det är även en viktig kvalitetsfråga för högre utbildning i Sverige. Därför måste någon offentligt våga ifrågasätta och föra upp ämnet till debatt.

Debatter kan endast föras med framgång om de ifrågasätter de rådande paradigmen. Flera sådana ifrågasättande avseende svensk högre utbildning och forskning är på väg, både från politiker och andra. Till exempel kontrakts- i stället för myndighetsuniversitet, det vill säga betalning från staten genom kontrakt baserade på produktivitet och kvalitet.Vidare avgifter för utländska studenter vid svenska universitet, ägandet av marken och lokalerna som universitet och högskolor brukar och ägandet av de intellektuella rättigheterna till den kunskap som produceras vid universitet och högskolor.

Sektorns dynamik kan också avläsas i de öppna frågor där vi söker nya lösningar för att kunna behålla global konkurrenskraft. Frågorna är en följd av en ändrad balans när det gäller makten och ansvaret för kunskapssamhället mellan staten som medborgarnas kollektiva aktör, medborgarna som individer, företag, organisationer, kommuner och landsting.

I Ny Teknik har förts en debatt som egentligen inte handlar om hur många universitet som bör finnas i Sverige, utan om den viktigare frågan som ligger till grund för hur många universitet som är optimalt. Hur skapar vi forskningsmiljöer som är internationellt gångbara? Begreppen universitet och vetenskapsområden är inte bra för svensk forskning. Högskolor med forskningsområden i den internationella forskningsfronten bör inom dessa områden få utbilda och forskarutbilda och forska under samma villkor som universitet.

Åsikterna om hur vi skapar starka forskningsmiljöer går isär. Två debattörer, Kerstin Norén och Per Eriksson, visar en stor tilltro till att svenska externa forskningsfinansiärer kommer att lösa detta på ett tillfredställande sätt. Jag tvivlar som tidigare forskare och rektor. Det finns andra dimensioner till frågan än förnuftiga val av anslagsmottagare. Allra helst som en del av svenska nationella forskningsfinansiärer har svårt att prioritera på ett sätt som skapar sådana miljöer. Dan Brändströms utredningsuppdrag är väl ett svar på frågan att något mer behövs än externa finansiärer för att stärka svensk forskning. Diskussioner om samgående mellan lärosäten visar att strukturförändringar är en naturlig del av skapandet av starka forskningsmiljöer.

Marie Anvret stöder min uppfattning om att starka forskningsmiljöer är enklare att skapa om det finns en kritisk massa av sådana miljöer i ett tillräckligt nära organisatoriskt sammanhang. Vi ifrågasätter inte att starka forskningsmiljöer kan skapas utanför starka universitet, men att om Sverige ska få tillräckligt många behövs några stora och starka svenska universitet sett ur ett globalt perspektiv.

Slutligen - jag har aldrig hört någon argumentera för att svenska företag skulle delas och att detta skulle ge dem starkare forsknings- och produktutveckling. Däremot har jag sett hur svenska företag fokuserat på kärn- eller profilområden för att kunna konkurrera internationellt.

Anders Flodström, Universitetskansler och chef för Högskoleverket