Duger civilingenjörerna?

Utvärderingen visar att utbildningen ger studenterna goda och konkurrenskraftiga kunskaper och färdigheter, och stark självkänsla. De står sig också mycket väl i en internationell jämförelse. Svenska civilingenjörer sägs vara mycket duktiga på att använda sina kunskaper, vara vana vid projektarbete och kunna arbeta och tänka självständigt. Det gäller att slå vakt om allt det positiva som kännetecknar både svensk civilingenjörsutbildning och de som utbildas vid våra universitet och högskolor. Men det hindrar inte att ett antal åtgärder kan behöva vidtas om kvaliteten ska kunna bibehållas, eller ännu hellre, om den ska bli ännu bättre i framtiden.

Det som stod högst på bedömargruppens önskelista var att svensk civilingenjörsutbildning skulle förlängas med ett halvår, så att den blev femårig och därmed lika lång som de utbildningar i Europa den konkurrerar med. Det önskemålet uppfylldes när riksdagen för några dagar sedan beslöt att förlänga utbildningen. Utifrån den omfattande kvalitetsgranskningen vill Högskoleverket presentera tre önskelistor med andra förslag till förbättringar. Även om varje förslag riktas till en huvudmottagare, krävs ofta insatser från flera håll för att genomföra förslagen.

Den första önskelistan riktar sig till de universitet och högskolor som ger civilingenjörsutbildning. Överst står inte så mycket en önskan som ett krav: Ni måste bli bättre på att lära de blivande civilingenjörerna att sätta in tekniska och naturvetenskapliga kunskaper i ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt sammanhang! Högskolan ska också lära studenterna att reflektera över sig själva och sitt lärande. Att studenterna inte bara blir utbildade utan också bildade är viktigt. Inte minst är det betydelsefullt för deras framtida yrkesroll. När utbildningen nu blir femårig ökar förutsättningarna att bredda studenternas kunskaper.

Nästa punkt på listan är att högskolorna satsar tydligare på att profilera sig mot det som är de egna styrkeområdena. I dag satsar högskolorna på ett mycket stort antal program, ibland med fantasifulla namn, för att locka studenter. I stället kan man tänka sig färre program som ger en bred basutbildning, med specialiseringar senare under utbildningen. Det skulle höja utbildningens kvalitet och samtidigt göra att den lättare kan anpassas till nya förutsättningar och behov på arbetsmarknaden.

Att lärarnas arbetssituation förbättras finns också på samma önskelista. Utan lärarnas engagemang och yrkesstolthet hade civilingenjörsutbildningen inte fungerat, men de måste använda såväl fritid som forskningstid för att klara den stora undervisningsbördan. Det innebär inte bara att lärarna riskerar att bli utbrända. De riskerar också att halka efter i konkurrensen om forskningspengar och därmed inte heller kunna upprätthålla sin kompetens som forskare och lärare. Något måste göras åt lärarnas arbetssituation.

Det sista, men inte minsta, önskemålet till universitet och högskolor gäller genomströmningen. Mycket arbete läggs ned på att få in studenter, men mindre på att få ut dem. Bara en av fem av de studenter som antogs till civilingenjörsutbildningen 1997 - 1999 blev klar på 4,5 år, den tid utbildningen ska ta. Inte ens efter ytterligare två år var det mer än tre av fem som tagit ut examen. Till stor del beror den dåliga genomströmningen på avhopp under det första året: studenterna tycker att de valt fel utbildning eller också klarar de inte av studierna. Det är nödvändigt att högskolan klargör att det handlar om en krävande utbildning. Högskolan bör också förklara för de studenter som gör avbrott att utbildningstid är en viktig konkurrensfaktor på arbetsmarknaden och att det är viktigt att ta ut en examen. I internationella sammanhang är det bara examina som räknas.

Den andra önskelistan går till avnämarna - näringslivet och andra som anställer civilingenjörer. Engagera er mer i utbildningen! I utvärderingen kritiseras högskolans kontakter med arbetslivet, men ansvaret ligger också på avnämarna. Högskolan bör naturligtvis följa upp de studenter som gått en utbildning, bland annat för att få en uppfattning om hur väl utbildningen är anpassad till arbetsmarknadens behov. Men det räcker inte. Näringslivet behöver både bli bättre på att prognostisera sina långsiktiga behov av utbildade, och bli tydligare i de signaler man ger till högskolan. Inte minst studenterna behöver få klart för sig vad avnämarna helst av allt vill ha. Och den kanske allra bästa lärdomen kan de få genom relevant arbetsplatspraktik, som avnämarna också bör se till att studenterna får.

Den tredje och sista önskelistan går till politiker på nationell nivå eftersom mycket av det som behöver förändras beror på strukturella förhållanden och helt eller delvis ligger utanför högskolans kontroll. Det gäller naturligtvis det uttryckta behovet av ökade resurser. Det gäller likaså systemet för hur resurser fördelas till högskolan. Att universitet och högskolor är så ekonomiskt styrda av studentantalet påverkar utbudet av utbildning på ett negativt sätt. Satsningarna på utbildning som tros attrahera studenter leder till likriktning. I många av de långt över tusen kvalitetsgranskningar som Högskoleverket genomfört sedan år 2001 uppmanas universitet och högskolor att i stället profilera sitt utbildningsutbud, och att samverka sinsemellan betydligt mer än vad som görs i dag. Ett nytt resurstilldelningssystem behövs, som ger ekonomiska incitament till profilering, samverkan och koncentration, och som därmed bidrar till ett generellt kvalitetslyft av svensk högskoleutbildning - inklusive civilingenjörsutbildningen.

Önskemålen av politisk natur gäller också sådant som skulle kunna bidra till att gymnasieskolan bättre förbereder för högskolestudierna. Det finns anledning att fråga sig om det är rimligt att högskolan lägger ned så mycket arbete och så stora resurser på att kompensera för bristfälliga förkunskaper som man gör i dag. En åtgärd kan vara att ge gymnasiebetygen i matematik, teknik, naturvetenskap och språk större tyngd vid antagningen till civilingenjörsutbildningen, dvs. att de betygen viktas upp. Det skulle kunna stimulera gymnasieeleverna i önskad riktning, och är därför värt att överväga.
Civilingenjörsutbildningen är bra - men den kan bli ännu bättre. Det är viktigt att betona att hoten mot utbildningens kvalitet måste undanröjas och att ytterligare kvalitetshöjande insatser är befogade. Civilingenjörerna är centrala för det svenska näringslivet. Det gör utvecklingen av utbildningen till en viktig angelägenhet inte bara för högskolan, utan för hela samhället.

Sigbrit Franke, universitetskansler och chef för Högskoleverket

Aija Sadurskis, projektansvarig för utvärderingen