Studier lockar arbetarbarn

Nu går nästan hälften av en årskull vidare till högskoleutbildning. På femton år har andelen ungdomar som går vidare till högre utbildning fördubblats. Det betyder också att Sverige hävdar sig väl när det gäller utbildningsnivån i befolkningen, och också i förhållande till EU:s utvecklingsmål fram till år 2010. Det framgår av Högskoleverkets årsrapport som presenteras i dag. Det har varit en spektakulär utveckling vid universitet och högskolor sedan slutet av åttiotalet, från 165 000 studenter vid universitet och högskolor höstterminen 1988 till 330 000 höstterminen 2003. Bakom denna utveckling ligger ett stort studieintresse som har mötts av ökad tillgänglighet till högre utbildning. Nu finns det minst en högskola i varje län, plus distansutbildning och nätuniversitet, det vill säga utbildning som distribueras över nätet, många gånger kopplat till kommunala lärcentra. Riktade satsningar av olika slag har haft effekt. Antalet studenter i teknisk och naturvetenskaplig utbildning har blivit fler. Andelen inom dessa utbildningsområden är nu uppe i 30 procent av all högre utbildning, vilket betyder att utbildningen har ökat mer inom naturvetenskap och teknik än inom andra områden. Tillgängligheten och utbyggnaden har också inneburit en breddad rekrytering. Fler studenter innebär i sig en breddning, men även andelen studenter från de grupper som traditionellt är underrepresenterade har ökat. På tio år har andelen studenter från arbetarhem ökat från 17 till 23 procent av alla nybörjare. Antalsmässigt handlar det nästan om en fördubbling av antalet studenter från arbetarhem. Det betyder att den sociala snedrekryteringen har minskat - även om det fortfarande är stor skillnad i övergången till högre utbildning mellan olika sociala skikt. Bland personer med arbetarbakgrund är det ungefär 30 procent som har börjat vid universitet och högskolor vid 25 års ålder. Bland dem som har tjänstemannabakgrund är andelen cirka 70 procent. Även när det gäller studenter med utländsk bakgrund har andelen ökat under de senaste åren. Läsåret 2002/2003 var andelen studenter med utländsk bakgrund - personer med två föräldrar födda utomlands - 14 procent, vilket är en procentenhet lägre än motsvarande andel i den svenska befolkningen i samma ålder. I genomsnitt handlar det således om en mycket svag underrepresentation av studenter med utländsk bakgrund, även om det är stora skillnader mellan grupper med olika nationellt ursprung. Frågan är vad som kommer hända under de närmaste tio åren. Redan under innevarande läsår innebär kapacitetstaket på grundutbildningen att gapet mellan sökande och antagna växer och för 2004 innebär det att många lärosäten kommer att minska antalet studenter. För 2004 är anslagen oförändrade jämfört med år 2003, och under 2003 tog många lärosäten emot fler studenter än vad anslagen räckte till, vilket givetvis inte håller i längden om kvaliteten i verksamheten ska upprätthållas. Och trycket på den högre utbildningen kommer att öka. Det är de stora årskullarna födda från 1985 och framåt som börjar komma i den ålder när högskolestudier är aktuella. Fram till 2010 växer antalet 20-åringar med 30 procent, vilket betyder att det krävs en relativt stor kapacitetsutbyggnad om inte möjligheterna att fortsätta till universitet och högskolor ska minska för dessa årskullar. Vid oförändrad kapacitet att ta emot nya studenter kommer den andel som får möjlighet att börja studera i högre utbildning att minska från knappt 50 procent i dag till runt 40 procent om sju till åtta år. En sådan utveckling kommer självklart också att få betydelse för försöken att öka möjligheterna för grupper med en svagare utbildningstradition att gå vidare till högre utbildning och även på detta sätt få långsiktiga konsekvenser för samhälle och yrkesliv. Redan nu behövs för övrigt en ökad dimensionering av utbildningar inom vård och medicin (läkare) samt för skolans behov för att klara den framtida personalförsörjningen inom vård och skola. En del bör kunna åstadkommas genom effektiviseringar i systemet, via profilering, samverkan och koncentration. Att utbildning är spridd och finns på många orter är bra, men i en del fall har utbildningarna blivit alltför utspridda, vilket betyder både dålig hushållning med resurser och risk för brister i kvalitetshänseende, vilket bland annat framgår av Högskoleverkets utvärderingar. Ett tydligt exempel är högskoleingenjörsutbildningen som finns med för många inriktningar på för många ställen. Ett annat exempel är de små språken som ibland finns i tunna utbildningsmiljöer på alltför många ställen, vilket alltför ofta leder till brister i kvalitet. Men det är svårt att komma ifrån att det behövs ökade resurser under de närmaste åren för att nå alla de mål som finns för den högre utbildningen. Om Sverige ska kunna hålla fast vid 50-procentsmålet behövs 15 000 nya nybörjarplatser under de närmaste tio åren och ytterligare 30-45 000 helårsstudieplatser, om alla dessa nybörjare också ska fortsätta med ytterligare två eller tre års utbildning. Om man översätter platser till kronor enligt nuvarande beräkningssystem så torde minst en halv miljard kronor behövas per år fram till år 2010 om 50 procent av årskullarna ska kunna gå vidare till högskolestudier samtidigt som ett utrymme för återkommande utbildning behålls. Nämnas kan att anslaget för grundutbildning vid universitet och högskolor ökade med fem miljarder på sex år i fast pris under perioden 1997 till 2003. Det är med andra ord frågan om ett stort resurstillskott här framöver.

Stig Forneng, utredare på Högskoleverket

Sigbrit Franke, universitetskansler och chef för Högskoleverket