Högskolan måste styras mera efter arbetsmarknadens behov

Idag är det brist på kemister, fysiker, matematiker, receptarier, läkare, tandläkare, förskollärare, fritidspedagoger och yrkeslärare. Bristen på dessa yrkesgrupper förväntas bestå även framöver.

Både nu och på sikt är det överskott på journalister, ekonomer och konstnärer. Det är också överskott på högskoleingenjörer och på utbildade inom informations- och kommunikationsteknik. När det gäller civilingenjörer, sjuksköterskor, psykologer, socionomer, jurister, sjukgymnaster och arbetsterapeuter är läget ganska balanserat.

Detta är några av resultaten i rapporten "Arbetsmarknad och högskoleutbildning" som Högskoleverket överlämnar till regeringen i dag. Högskoleverket har fått i uppdrag av regeringen att beskriva tillgången och efterfrågan på olika grupper av högskoleutbildade. De utbildningar som avses är sådana som leder till yrkesexamen eller till en generell examen med tydlig arbetsmarknadsinriktning. Syftet är att ta fram underlag som kan användas både av regeringen och av landets universitet och högskolor vid planering och beslut om dimensionering av olika utbildningar.

Generellt kan man säga att utbudet av individer med yrkesinriktad högskoleutbildning just nu är större än efterfrågan på dem. Men i en sådan beskrivning döljer sig underskott av vissa kompetenser och överskott av andra.

När det gäller till exempel lärare komer behovet att öka. Allt fler lärare i förskola, grundskola och gymnasium saknar pedagogisk högskoleutbildning. Andelen lärare utan sådan utbildning har ökat från 12 till 22 procent de senaste sex åren. Bristen på behöriga lärare med inriktning på förskola/förskoleklass är särskilt stor, men den är också påtaglig för yrkeslärare - 49 procent respektive 31 procent av de yrkesverksamma saknar adekvat högskoleutbildning.

För att upprätthålla kvaliteten i skolan krävs det åtgärder av olika slag för att bryta den negativautvecklingen. I den nya lärarutbildningen, som ju har en gemensam ingång för alla studenter, väljer färre studenter inriktning mot förskola än i den tidigare lärarutbildningen. Många av de som initialt tänkt sig att bli förskollärare ändrar sig också under studietiden och siktar i stället in sig på en examen som grundskolelärare. Principen om "det fria valet" ställer med andra ord till problem.

I årets budgetproposition aviseras att lärosätena kommer att få särskilda mål för antalet examina med inriktning mot förskola/förskoleklass. Samtidigt krävs det kraftfulla insatser för att studenterna ska blir mer motiverade att välja just denna inriktning. Här är också lönebildning och arbetsvillkor viktiga pusselbitar att beakta.

En annan, till synes självklar, åtgärd för att motverka en förväntad allmän lärarbrist är att bygga ut kapaciteten på lärarutbildningen. Trots det minskar antalet nybörjarplatser på lärarutbildningen. Hösten 2004 minskade platserna med 9 procent och året innan med 3 procent.

Ytterligare en åtgärd är att göra obehöriga lärare behöriga. Ett exempel på en sådan satsning är "Särskild lärarutbildning" (Säl) som nu har pågått i fyra år och som har varit mycket framgångsrik. Genom denna satsning kommer 4 800 obehöriga lärare att ha avlagt en lärarexamen genom anpassade studier på deltid och på distans. Det är angeläget att upprepa Säl i en eller annan form, liksom att också skapa bättre möjligheter för lärare med utländsk lärarutbildning att få svensk behörighet.

Det är brist på läkare i hela landet. Bristen kommer att förvärras ytterligare av stora pensionsavgångar eftersom över 40 procent av läkarna är mellan 50 och 64 år. Om Sverige ska vara självförsörjande på läkare i framtiden måste utbildningen byggas ut med cirka 300 nybörjarplatser. Det faktum att läkarutbildningen är en av högskolans mest attraktiva är ytterligare ett skäl för utbyggnad. Vi ser mycket små risker för att ett överskott ska kunna uppstå. Läkaryrkets internationella karaktär och möjligheterna att omfördela arbetsuppgifter mellan yrkeskategorier är två skäl som talar emot att några läkare skulle behöva gå arbetslösa.

För närvarande finns ett överskott på ingenjörer. Det gäller både civil- och högskoleingenjörer. Utbildningarna har påverkats av stora konjunktursvängningar de senaste åren. Före år 2000 påtalades starkt bristen på ingenjörer och antalet utbildningar ökades därför kraftigt. Efter år 2001 minskade sysselsättningen i industrin och många ingenjörer blev arbetslösa.

Högskoleingenjörsutbildningen, den kortare ingenjörsutbildningen, är en av högskolans största utbildningar och en av de mest utspridda. Den finns vid 24 universitet och högskolor i 19 län. Den breda spridningen är viktig ur rekryteringssynpunkt; utbildningen attraherar i stor utsträckning studenter från studieovana miljöer.

Men de senaste åren har studenternas intresse för den här utbildningen minskat kraftigt. Inför hösten 2004 fortsatte antalet förstahandssökande att minska (minus 12 procent). Många program har svårt att fylla sina utbildningsplatser - det är bara 0,8 sökande per plats.

Till saken hör att högskoleingenjörsutbildningarna ges med en mängd olika inriktningar. Det stora antalet inriktningar på varje högskola har blivit ett hot mot utbildningskvaliteten. Resultatbilden är dyster: vid 19 lärosäten finns inriktningar, där färre än tio studenter examinerades läsåret 2002/2003. Ur kvalitetssynpunkt är det nödvändigt att varje lärosäte tydligare profilerar sina högskoleingenjörsutbildningar mot vissa program/inriktningar. De måste också samverka med varandra då de fastställer sina utbud. Det är uppenbart att en större koncentration av högskoleingenjörsutbildningen behövs.

En perfekt balans mellan utbud och efterfrågan på högskoleutbildade är varken möjlig eller ens önskvärd att försöka uppnå. Dels är verkligheten alltför komplex, dels kan utbildning också tillskrivas andra värden än att bara ge arbete inom en given sektor.
Men i dag har skillnaderna i vissa fall blivit för stora. Det finns brister på högskoleutbildade inom ett antal viktiga yrkesområden, medan många går arbetslösa inom andra områden.
När nu nära hälften av årskullarna går vidare till högre utbildning närmar sig de gångna femton årens stora expansionsfas sitt slut. Även om viss kapacitetshöjning kan förväntas med tanke på att ungdomsgruppen växer fram till 2010, är det sannolikt så att omprioriteringar mellan olika utbildningar och olika lärosäten blir det huvudsakliga sättet att "tackla" balansproblematiken.

Utbildningsutbudet ska i görligaste mån reflektera både studenternas intresse och arbetsmarknadens uttryckta behov. För några utbildningar, till exempel läkarutbildningen, finns det examensmål för hur många som ska utexamineras vid ett visst lärosäte. Målen sätts av regeringen. I övrigt finns det en ekonomisk ram för utbildningen vid varje högskola eller universitet via det så kallade takbeloppet. Inom denna ram är det upp till högskolorna själva att bestämma omfattningen på och fördelningen mellan utbildningarna.

I vår starkt decentraliserade högskola är det viktigt att värna om den lokala friheten. Men Högskoleverket anser att en styrning som utövas genom att ange temporära examensmål skulle kunna tillämpas för yrkesinriktade utbildningar i de fall då uppenbar obalans råder. Ett annat styrinstrument är att via incitament stimulera till en önskad utveckling, framför allt genom fördelningen av pengar till universiteten och högskolorna.

Systemet för resurstilldelning utreds just nu. Den viktigaste uppgiften för den utredningen är, enligt vår mening, att identifiera och utforma sådana incitament. På basis av de mer än 700 kvalitetsbedömningar som Högskoleverket hittills genomfört kan receptet för en förbättrad svensk högskoleutbildning beskrivas med de tre begreppen profilering, samverkan och koncentration.

Ett mer profilerat utbildningsutbud vid respektive högskola där kvaliteten sätts i högsätet, ett närmare och systematiskt samarbete lärosätena emellan och därmed en större koncentration av utbildningar är vad som krävs. Det är viktigt att processen startas vid det lokala lärosätet. Det gäller att varje högskola och universitet tar fram sin egen genomtänkta utbildningsstrategi och motiverar vilket innehåll och vilken omfattning lärosätets utbildningspaket idealt bör ha.

Sigbrit Franke, Universitetskansler och chef för Högskoleverket

Jean-Pierre Zune, Utredare vid Högskoleverket