Kvinnliga doktorander styrs av män

Antalet forskarstuderande har ökat väsentligt och omfattar i dag cirka 18 400 personer. Forskarutbildningen är en stor gemensam satsning till vilken det knyts stora förhoppningar om bidrag till nyskapande och tillväxt i samhället. Forskarutbildningen är också en individuell kunskapsresa som kräver tid och stort engagemang från doktorandernas sida.

Forskarutbildningen har reformerats ett par gånger under de senaste decennierna. Numera ska forskarutbildningen inte bara förbereda för en forskarkarriär utan också för kvalificerade yrkesuppgifter utanför högskolan. Med målsättningen att effek- tivisera forskarutbildningen har kraven på att begränsa studietiden till fyra år skärpts.

För varje enskild doktorand ska det finnas en genomtänkt och systematiskt planerad utbildning och inslaget av metodisk undervisning och handledning ska vara väsentligt. Förutom tillgång till bra handledning ska alla doktorander ha en tryggad försörjning.
Forskarutbildningens förutsättningar och genomförande har stor betydelse för dess kvalitet. Att låta de direkt berörda komma till tals är ett sätt att belysa utbildningskvaliteten. Därför är det viktigt att undersöka doktorandernas egna erfarenheter av studierna, inte minst i ljuset av de förbättringar som den nya studieordningen från 1998 syftar till.

Högskoleverket publicerar i dag en unik nationell studie, "Doktorandspegeln", som försöker ge en samlad överblick av forskarutbildningen och studiesituationen. Mer än hälften av doktoranderna vid alla universitet och högskolor som har forskarutbildning omfattas av enkätundersökningen och 72 procent har besvarat den, en hög svarsandel för denna typ av studie.

Många doktorander tycker att forskarutbildningen är bra. De flesta upplever att handledning, kurser och kunskapsutveckling fungerar tillfredsställande. Närmare 80 procent skulle välja att påbörja forskarutbildningen om valet skulle ske på nytt och ungefär samma andel skulle då välja samma lärosäte. En stor andel av doktoranderna ger alltså ett gott sammanfattade betyg till sin utbildning, men samtidigt finns det enligt undersökningens resultat brister i forskarutbildningen som är värda att ta på allvar.

Inte oväntat är det många av frågorna kring handledning som blottar problem. Det är illavarslande att så många som en tredjedel av doktoranderna säger att de inte får konstruktiv kritik på sitt forskningsarbete från de seniora forskare som har ansvaret. Eller att nästan lika många uppger att handledaren inte visar intresse för doktorandens studier. Vilka är orsakerna? Är det för lite handledning och/eller är det strukturen med en, eller i bästa fall två, handledare, som bidrar till sådana resultat?

Handledningen är en stötesten och beroendesituationen för doktoranden är känslig. Ju sämre förhållande man har till sin handledare, desto större är känslan av stress och press hos doktoranden. Det verkar vara dags att förändra handledningsorganisationen.

Hur mycket handledning doktoranden får varierar mycket mellan olika ämnesområden. Doktoranderna inom området humaniora och religionsvetenskap respektive rättsvetenskap och juridik samt samhällsvetenskap har väsentligt lägre antal handledningstimmar än doktorander inom övriga ämnesområden.

Genomsnittet för doktorander inom humaniora och religionsvetenskap var 1-5 timmar handledning under höstterminen 2002, medan motsvarande uppgifter för naturvetenskap var 11-15 timmar. Det kan tyckas vara lite handledningstid som anslås för båda områdena. I en utredning på 80-talet (den så kallade Andrénska utredningen, SOU 1981:29 "Forskningens framtid") föreslogs att varje doktorand skulle ha rätt till 4-6 timmar, och då inte per termin utan per månad!

Insikter i forskningsetik uppfattas vara viktiga såväl inom som utom forskningsvärlden. Det är ett tänkvärt resultat att fler än hälften av doktoranderna uppger att de inte har fördjupat sina insikter i forskningsetik under sin utbildning.

Inom framför allt de matematiska, naturvetenskapliga, tekniska och medicinska utbildningarna sägs forskarutbildningen i ringa utsträckning bidra till att doktoranderna reflekterar över egna värderingar och engagerar sig i samhällsutvecklingen. Inte heller får man ökad förståelse för sociala och kulturella skillnader mellan könen eller ökad förståelse för människor med annan kulturell eller etnisk bakgrund. I ett land som fäster så stor tilltro till att utbildning ska bidra både till ökad konkurrenskraft för Sverige och fungera som demokratins vakthund ställs här forskarutbildningen inför en utmaning.

Under forskarutbildningen ska doktoranden också få tillfälle att undervisa och utföra annat institutionsarbete som kan ge värdefull erfarenhet. Merparten av doktoranderna inom humaniora och religionsvetenskap har dock inte fått några möjligheter att undervisa eller att utföra annat institutionsarbete. Det är också många av dessa doktorander som inte har tillgång till arbetsplats på institutionen.

Hälften av doktoranderna tycker att antagningskraven och förhandsinformationen om forskarutbildningen var otydliga. En tillfredsställande och bra introduktion till forskarutbildningen kan ge många fördelar både ur ett arbetsmässigt och ett socialt perspektiv. Introduktionen får inte bra betyg inom något ämnesområde.

Resultaten visar att drygt tre fjärdedelar av alla doktorander var missnöjda med institutionernas introduktion för nyantagna och att de inte fått inblick i sina rättigheter och skyldigheter som forskarstuderande.

Med hänsyn bland annat till den tidspress doktoranderna upplever är det extra viktigt att snabbt komma in i forskarutbildningen. Detta skulle kunna underlättas om doktoranderna fick en bättre start på sin utbildning.

Många doktorander upplever att forskarutbildningen innebär för höga krav i förhållande till den tid som står till förfogande. Om så är fallet bör de ställda kraven ses över. Doktoranderna upplever en tung arbetsbörda samtidigt som de marginaliseras i institutionslivet. Hela 70 procent uppger att de inte har haft medinflytande på institutionen och drygt hälften upplever miljön på institutionen som mindre kreativ. Beror detta på bristande möjligheter, på ett ointresse hos doktoranderna eller är doktorandernas ställning som studerande ett hinder för reell delaktighet i institutionslivet?

Det känns beklämmande att tvingas konstatera att forskarutbildningen är en utbildning ledd av män för män. Trots att nära hälften av doktoranderna numera är kvinnor är handledaren alltjämt oftast en man (80 procent av doktoranderna har en manlig handledare). Många kvinnor uppger att de befunnit sig i en beroendesituation till sin handledare som känts besvärande. Kvinnorna uppfattar sig också i långt mindre grad accepterade som medlemmar i forskarkollektivet.

Osäkerheten och pressen förstärks av den särbehandling på grund av kön som många vittnar om. Här måste kunskapsspridningen om kvinnors och mäns olika erfarenheter av forskarutbildningen ta fart och ligga till grund för ett aktivt förändringsarbete.

Är Sveriges forskarutbildning i kris? Nej, man får inte tappa bort att forskarutbildningen fungerar bra för de flesta. En kritisk granskning har ett främjande syfte och det är vår förhoppning att de undersökningsresultat som "Doktorandspegeln" presenterar ska ligga till underlag för en konstruktiv diskussion som syftar till, och också leder till, förbättringar.

Sigbrit Franke, universitetskansler och chef för Högskoleverket

Gunilla Jacobsson, utredare på Högskoleverket