Hälften av de unga förlorar

Det hävdas ofta att arbetslivet i generell mening utvecklas mot högre kompetenskrav; mot ett "kunskapssamhälle" där allt högre kompetens efterfrågas i allt fler yrken. Men tendensen är snarare att vi får en tydligare tudelning av arbetsmarknaden där utbildningsbehoven antingen är höga eller låga. Trots det satsas det för ensidigt på högskoleutbildning - satsningar som knappast gynnar den stora andel av dagens unga som snabbt vill ut i arbetslivet. Det konstaterar vi i rapporten "Arbetsmarknad och högskoleutbildning" som inom kort publiceras av Högskoleverket.

Under modern tid har utbildningsnivån stigit kontinuerligt. En milstolpe på den vägen var när den obligatoriska nioåriga grundskolan infördes på 1960-talet. Sedan följde utbyggnaden av gymnasieskolan. Den senaste femtonårsperioden har präglats av satsningar på kommunal vuxenutbildning och framför allt på en bred expansion av högskolan.

I dag har vi fler högskolestudenter än någonsin. Den totala utbildningsvolymen ligger 2 procent över riksdagens mål, och vi börjar även närma oss regeringens mål att 50 procent av alla ungdomar ska ha påbörjat högskoleutbildning vid 25 års ålder.

Utvecklingen till trots - med den kommande ökningen av yngre årskullar under de närmaste tio åren kan vi knappast förvänta oss att mer än hälften av alla ungdomar söker sig till högskolan. I talet om kunskapssamhället bortses ofta från den andra hälften.

Satsningen på att förmå 50 procent att tidigt påbörja högskolestudier är ensidig. Den lämnar för lite resurser över för dem som helst skulle vilja utveckla sin yrkeskompetens utan en lång och för teoretisk omväg genom en högskoleutbildning.

En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.

Vi kan inte bortse från den hälft av befolkningen som inte är inställd på att studera på högskola när vi diskuterar arbetsmarknadens och samhällets utveckling. Denna "andra" hälft kommer inte att stå maktlös inför förändringar i kompetenskrav och svängningar i den totala efterfrågan på arbetskraft. Det är knappast rimligt att anta att de kommer att acceptera mindre framgångsrika yrkeskarriärer.

Det är inte heller troligt att de finner sig i att tillhöra förlorarna i ett 50-procentsamhälle - den del av befolkningen som missgynnats av utbildningssatsningarna. Utbildningssystemet behöver anpassas för att passa alla. Sannolikt måste också arbetsmarknaden se över kompetenskraven i en anpassning efter hur arbetskraften ser ut.

Det talas i dag ganska onyanserat om arbetsmarknadens ökande utbildningskrav, men dess verkliga behov gäller utbildade på olika nivåer. Det blir tydligt om man fokuserar på den förändringsriktning som den aktuella forskningen mest enhälligt kunnat belägga som en tydlig trend, nämligen att en växande andel av yrkena i dag är inriktade på tjänster.

Visst går det att hävda att det tjänstedominerade arbetslivet i generell mening ställer ökade krav på goda baskunskaper. De är å ena sidan de traditionella, att kunna språk, att läsa, skriva och räkna, och å andra sidan förnyade, att samspela med andra, lära nytt och vara anpassningsbar för nya typer av problem. Men även om det finns sådana likheter går utvecklingen inte mot några enhetliga - höga - behov av formell kompetens.

Generella och förenklade beskrivningar av det nya informations- och kunskapssamhällets kompetenskrav har hittills dominerat det offentliga samtalet - när den växande tjänstebaserade arbetsmarknaden i själva verket karakteriseras av differentierade kompetensbehov.

Trots det råder en tendens till akademisering av alla arbetsmarknadens olika behov. I år har yrkeshögskoleexamen införts, som innebär att kortare, yrkesinriktade utbildningar nu kan ges i högskolans regi. En fråga som aktualiseras med utvecklingen är vilka delar av arbetsmarknaden det egentligen är högskolans uppgift att förse med utbildade.

De lägre utbildningsnivåerna, främst gymnasieskolan, har under senare år mest diskuterats i termer av högskoleförberedande funktion. Utbildningsformerna där har reducerats till bryggor mot högskolan, när utbildningen på dessa nivåer i själva verket är fullt tillräckliga för stora delar av arbetsmarknadens behov. Under det närmaste decenniet kommer det att bli brist på personal inom ett flertal yrkeskategorier, beroende på de stora pensionsavgångarna från arbetsmarknaden. Den utmaningen behöver mötas från alla utbildningsnivåer.

För att bemanna framtidens arbetsmarknad krävs att fler utbildningsnivåer än högskola kan erkännas som kvalificerad kompetens. Vi kanske ska börja tala om betydelsen av hög kompetens åt alla, snarare än högskoleutbildning åt så många som möjligt. Det finns olika syften och behov, både mellan studenter och mellan olika delar av arbetsmarknaden.

Viktigt att understryka är också att högskolans uppgift inte enbart är att tillgodose arbetsmarknadens kompetensbehov. En annan viktig uppgift för den högre utbildningen är att vara bildande, att visa olika kompassriktningar för orientering i en komplicerad omvärld. En verklig breddad social mångfald i högskolan kräver förmodligen en större bredd i utbildningens former och innehåll. Högskolans bildningsuppgift bör vara viktig också ur arbetsmarknadens perspektiv, med arbetslivets nya krav på bred kompetens och generella kunskaper för föränderliga villkor.

Politiker och representanter för näringsliv och arbetsmarknad bör regelbundet återvända till stationen för diskussion om utbildningssystemen. Fungerar det valda spåret fortfarande? Kommer det att leda till en destination som är rätt också i morgon? Förutom att pressa in så många som möjligt på högskoletåget kanske vi bör se till att det finns tillräckligt också av andra fordon och vägar, med olika prestanda och syften mer anpassade till den mångfald av bakgrunder och intressen som karakteriserar 2000-talets samhälle.

Thomas Furusten, utredare på Högskoleverket