Kraven är alldeles för låga

I andra länder, inte minst i USA, finns en levande debatt om vad som bör känneteckna en god högskoleutbildning. Diskussionen handlar inte bara om specifika ämneskunskaper och färdigheter utan fokuserar på bildning i vid mening.

Det finns självfallet inget givet svar på vad en högskoleutbildning ska innehålla för att stimulera studenternas bildningsprocess på bästa sätt. Men det gäller att skapa sådana förutsättningar att de studerande får möjlighet att utveckla sitt tänkande kring väsentliga ting. På så sätt berikas de på det personliga planet och även i sitt framtida yrkes- och samhällsliv. Det är också viktigt att kunna forma en egen fördjupad och genomtänkt bild av omvärlden och av sin roll i den, samt att förstå andra människors levnadssätt och livssituation.

Någon motsvarande diskussion förekommer knappast här hemma trots värdefulla bidrag från idé- och lärdomshistoriker på senare tid (S-E Lidman, T Frängsmyr, R Ambjörnsson). En tilltagande specialisering, fragmentisering och nyttoinriktning tycks vara det dominerande för dagens högskola och ett krasst yrkes- och karriärtänkande tycks prägla många studenters synsätt. De satsningar som görs för att erbjuda utbildningar som ska ge helheter och sammanhang är snarare undantag än regel.

I högskolelagen lyfts emellertid begrepp som förknippas med bildning fram som övergripande mål, mål som ska gälla för all högskoleutbildning. Målen innebär att utbildningen, förutom att ge studenterna kunskaper och färdigheter, också ska stimulera deras personliga utveckling till kritiskt reflekterande och självständiga individer, ansvarsfulla yrkesutövare och aktiva samhällsmedborgare.

Dessa bildningsmål uppmärksammas nu för första gången i en nationell undersökning Studentspegeln. Cirka 15 500 studenter vid landets alla universitet och högskolor, förutom de konstnärliga, redovisar här sina synpunkter och erfarenheter av svensk högskoleutbildning.

Frågorna är dels kopplade till allmänna mål och förmågor som studenterna förväntas utveckla, dels till olika förutsättningar för studenternas lärande. Studentspegeln har inspirerats av en amerikansk undersökning (NSSE).

Studentspegeln visar att den högre utbildningen inte i någon större utsträckning uppfattas bidra till studenternas engagemang i samhällsutvecklingen. Inte heller personlig utveckling, förståelse för människor med annan kulturell/etnisk bakgrund eller förståelse för sociala och kulturella skillnader mellan könen utgör framträdande drag i den högre utbildningen som studenterna uppfattar det.

Studenterna uppger över lag att de lär sig att analysera, men mindre ofta att tänka i nya banor.

Studenterna uppger över lag att de lär sig att analysera, men mindre ofta att tänka i nya banor.

• 46 procent av studenterna anser att utbildningen i liten eller mycket liten grad bidragit till att de reflekterat över egna värderingar.
• 68 procent av studenterna anser att utbildningen i liten eller mycket liten grad bidragit till att de förstår människor med annan kulturell eller etnisk bakgrund.
• 69 procent av studenterna anser att utbildningen i liten eller mycket liten grad bidragit till att förstå sociala och kulturella skillnader mellan kvinnor och män.
• 62 procent av studenterna anser att utbildningen i liten eller mycket liten grad bidragit till att de engagerar sig i samhällsutvecklingen.

För de frågor som handlar om värderingar och förhållningssätt är skillnaden mellan olika utbildningsområden stor. Studenterna inom tekniska och naturvetenskapliga utbildningar ligger betydligt under genomsnittet, medan lärar- och kortare vårdutbildningar hamnar betydligt över genomsnittet. Med tanke på att rådande kunskapssyn inom naturvetenskap och teknik innebär en betoning av objektiva och neutrala fakta, medan inslaget av teorier och värdeladdade kunskaper utgör en naturlig del i lärar- och vårdutbildningarna är skillnaderna inte oväntade.

Ändå kan man hävda att de övergripande målen gäller för all högskoleutbildning. Också en blivande naturvetare eller tekniker ställs inför situationer, där de egna värderingarna spelar stor roll och där han eller hon skulle känna sig bättre rustad om det hade funnits utrymme att "hitta sig själv" under studietiden.

Anmärkningsvärt är att mindre än en tredjedel uppfattar studierna som heltidssysselsättning, trots att alla är "heltidsstuderande". Endast 32 procent av studenterna lägger ner mer än 30 timmar i veckan totalt på sina studier, inklusive självstudier.

Stora skillnader framträder mellan olika utbildningar också här. Studenterna som går på civilingenjörs- eller längre vårdutbildning tillhör den ena ytterpolen där 51 respektive 59 procent av studenterna lägger ner mer än 30 timmar i veckan på sina studier.

De inom samhällsvetenskap/juridik och lärarutbildning utgör den andra ytterpolen. Där lägger endast 23 respektive 29 procent av studenterna ner mer än 30 timmar på sina studier i veckan. Medan de förra påtalar det uppskruvade tempot och det myckna "korvstoppnings-plugget" klagar de senare på att kraven är alldeles för låga. Resultat ger all anledning för både studenter och lärare inom de olika utbildningarna att stanna upp och fundera över hur tiden kan användas och kraven anpassas på ett bättre sätt.

En annan bild som framträder manar också till eftertanke. Studenterna skriver och läser förhållandevis lite och den muntliga kommunikationen är sparsam. Studenterna ställer sällan frågor (såvida de inte läser vid Idrottshögskolan eller Karolinska institutet, där 60 procent ofta tar till orda). Tystnad tycks råda i lektions- och föreläsningssalar. Enligt studenterna ger inte heller lärarna dem stöd utöver den direkta kunskapsförmedlingen.

Trots att glappet mellan de övergripande målen och utbildningsverkligheten i våra högskolor framstår som väldigt stort är studenterna mycket nöjda både med sin utbildning och sitt lärosäte. De flesta skulle läsa vid samma universitet eller högskola om de fick välja om och majoriteten betygsätter sin utbildning som bra eller mycket bra. Särskilt goda betyg delar de blivande civilingenjörerna ut.

Det positiva utfallet kan framstå som paradoxalt. Men en förklaring kan vara att studenternas förväntningar faktiskt har uppfyllts. Om det är så har alla vi som på olika sätt arbetar med högre utbildning anledning att fundera över vilka förväntningar vi egentligen skapar. Hur beskriver och arbetar vi med mål som har med bildning att göra? Hur kommer de till uttryck i information och undervisning? Kan och ska studieinformationen beakta inte bara vad man blir utan också vem man blir när man läser på högskolan?

Resultaten från studentundersökningen är värda att tas på stort allvar. Vårt syfte med Studentspegeln är att ge ännu ett underlag för att diskutera och vidareutveckla utbildningen vid universitet och högskolor, ett underlag som utgår från studenternas perspektiv. Genom att resultaten kan jämföra olika utbildningsområden eller olika universitet/högskolor emellan ges referenspunkter som förhöjer informationsvärdet. Undersökningen ska upprepas vartannat år (inklusive de konstnärliga högskolorna) för att resultaten ska kunna jämföras över tid.

Alla som är berörda och som har ett ansvar för högskoleutbildningens kvalitet bör begrunda den spegling som studenterna här ger. Mycket finns att göra och mycket behöver åtgärdas om utbildningen och dess resultat ska motsvara högskolans officiella och allmänna mål. Och en fördjupad och engagerad diskussion bör snarast komma i gång om vad dagens högskoleutbildning är och vad den kan och bör vara.

Sigbrit Franke, universitetskansler och chef för Högskoleverket

Gunilla Jacobsson, utredare på Högskoleverket