

Kerstin Norén lyckades ovetande sätta fingret på ett av de stora problemen med allt för mycket engelska. När man inte direkt kan se om en text är på engelska eller svenska för att de svenska uttrycken bara är försvenskningar av de engelska, finns då en svensk terminologi? Det är något jag märkt tydligt i mitt område, geovetenskap. När det engelska uttrycket solifluction försvenskas till solifluktion istället för det något föråldrade begreppet jordflytning, blir det så mycket begripligare då? Mycket intressant att Björn Melander tog upp det också, 12§ i språklagen kan följas bättre. Ur en kvalitetssynpunkt så är det något som kommer att drabba den så kallade tredje uppgiften främst. Utländska studenters representation som studentrepresentanter i olika organ är också en intressant fråga. Den är i flesta fall obefintlig enligt min erfarenhet, internationella studenter finns i vissa fall representerade i olika organ, men det är undantagsfall. Problemet där är nog att arbetsspråket på svenska universitet och högskolor är svenska och även om internationella studenter lär sig svenska så är det ytterligare ett steg som krävs för att lära sig de fackuttryck som förekommer inom universitetsvärlden.
Philip Shaws presentation om att många svenska förstaterminsstudenter läser engelska ganska dåligt eller mycket långsamt var intressant. Det är något som nog måste tas i beaktande vid planering av utbildningen. Att introducera kurslitteratur på engelska successivt är något jag tror på. Att ha stora läroböcker på engelska kan ha sina fördelar, de är ofta rätt bra och kostar inte så mycket då de trycks i väldigt stora upplagor. Att föreläsare hänvisar till boken är nog bra. Men att i början ha kompletterande litteratur på svenska är något jag tror kan fungera som ett stöd för studenter som har svårt med läsförståelse på engelska. Vid sidan av kan man också fundera på gymnasieskolans roll i problematiken.
Magnus Gustafsson pekade på ett stort problem, att internationella studenter inte kan tillräckligt bra engelska. Många är riktigt duktiga på engelska, men det kommer också studenter som inte har tillräckliga kunskaper i engelska, eller tillräckligt självförtroende, för att diskutera ett ämne på engelska. Då är det något som även drabbar kurskamrater i många fall när undervisningen är uppbyggd kring grupparbeten. Magnus, och även Sara Håkansson, påpekade att engelskan inte bara är standard, "Received Pronunciation", vilket jag hoppas att lärare tänker på. De flesta studenter har inte engelska som modersmål utan kommer från hela världen och den skrivna texten skiljer sig många gånger från det talade språket.
Saras presentation av vad som pågår vid Lunds universitet var också intressant, de verkar ha tänkt igenom det. Att använda poddsändningar tror jag är bra ur en pedagogisk synvinkel. Men vad som egentligen händer när undervisningen sker på engelska är en bra fråga. Personligen har jag faktiskt inte reflekterat över det i någon större utsträckning, varpå John Aireys föredrag gav mig en tankeställare. Hade någon frågat mig innan vad det var för skillnad i arbete mellan kurser på engelska och kurser på svenska hade jag nog svarat som de intervjuade studenterna att det inte var någon skillnad att tala om. Men Johns resultat tyder ju på att så inte är fallet. Jag undrar hur allmänt känt det är."
Jonas Boström
vice ordförande med utbildningsansvar, Uppsala studentkår